söndagen den 15:e april 2012

Resedagbok V

På tåget från New Orleans till New York blev jag ihop-parad med en medelålders dansk kvinna. Av en slump, tror jag. Om man äter middag i restaurangvagnen sitter man vid bord för fyra. Ensamresenärerna får hålla varandra sällskap, vare sig de vill eller inte. Det tog ett tag innan vi insåg att vi båda var skandinaver. Men det ante mig, på hennes något oamerikanska sätt att inte genast inleda en konversation. Detta var innan jag kommit till New York, där det nog får sägas vara lika amerikanskt som skandinaviskt. Men då var jag fortfarande insvept i southern hospitality:ns bomullssötma.

Det visade sig att hon var dansk men hade svenska släktingar. Vi pratade svenska genom hela middagen. Hon reste genom USA själv och skulle hoppa av vid Washington DC. Det var hennes stora resa, berättade hon. Hon skulle till Washington nu för att hon varit gravid med sin dotter där, exakt tjugofem år tidigare. Körsbärsträden hade blommat där då. Hon hoppades att de skulle göra det nu också.

Det kusliga var, vilket jag inte kunde säga till henne eftersom det eventuellt hade verkat creepy, hur lik hon var mig. Eller hur lik jag var henne. Hon hade en mörk stor kofta, som jag, en svart klänning under, vilket jag också hade, och rufsigt grått hår i en sidbena, som jag, förutom det grå. Det var nästan komiskt.

Men jag kunde inte låta bli att tänka att hon var jag, om trettio år. Att det hade blivit något slags glapp i tidslooparna. Vi åt och pratade om amerikaner, svenskt kontra danskt bröd(danskt bröd är bättre än svenskt, fick jag veta) och Stil i P1. Sedan gick hon till sin sovvagn och jag till coach-vagnen, där jag köpte en Bud Light för att kunna sova, sittandes.

1 kommentar:

Anonym sa...

fluuuummigt